Hedner och romantiken

Najadernas grotta i början av 1900-talet. Anders Hedner inspirerades av den romantiska tidsandan och hade vänner som tex Atterbom. Flera platser i parken fick poetiska och romantiska namn.

  • Mathildas spegel - var namnet på sjön Lillsjön som ligger alldeles nedanför prästgården och som parken omgärdas av.
  • Lycksalighetens ö- var en ö som Hedner anlade vid uddens södra sida. Till ön ledde en välvd träbro som var vitmålad och hade gröna detaljer. På ön stod det två vitmålade träbänkar som man kunde sitta på och se på utsikten.
  • Älvblick - kallades själva utsikten från Lycksalighetens ö. 
  • Älvdal, Älvtall - var namnet på ett par platser som man passerade när man var på väg till Elfhem.
  • Najadernas grotta - ligger längst ut i parken. Där finns monogrammet ADHR 1846 inristat i klippväggen. Najader är enligt den grekiska mytologin färskvattensnymfer som styr över tex bäckar och sjöar.
  • Elfhem - ligger på andra sidan stigen vid Najadernas grotta. På den stora stenen står "Elfhem" inristat. På stenen står det en sten som i riksantikvarieämbetets inventering står omnämnd som fallosliknande. Vid Elfhem hängde Hedner upp en tavla där det stod: "Här sjunger fogeln på sin gren Guds lof. Vill, mänska, du ej däruti instämma?".
  • Eols håla - ska ha varit en plats intill Najadernas grotta. 

Namnen Lycksalighetens ö, Najadernas grotta och Eols håla fick Hedner inspiration till från Per Daniel Amadeus Atterbom. Han skriver om Lycksalighetens ö, en romantisk sagoö där en vacker prinsessa bor, omgiven av sina nymfer. Fursten Adolf hamnar på ön och tvingas ta skydd i en grotta som är vinguden Äouls hem.

Hjalmar Sjöstrand - son till Gustaf Sjöstrand - skrev en dikt om platsen Elfhem:

I Elfhem

Jag vet en stilla okänd vrå,

dit själens alla känslor trå,

där grottor bjuda svalka mörk

i skugga utav hägg och björk:

 

där bortskymd halvt av strandens al

en lekfull bölja plaskar sval;

där skogens kyska svärmeri

av vågen sätts i melodi;

 

där fåglar kvittra ifrån gren,

och ödlan svalkar sig på sten;

där fri från stadens kvalm och damm

jag vilar ut på fallen stam;

 

och ibland odon, pors och ljung,

jag lycklig är som ingen kung,

ty där bland mystiska täta snår

den milda fridens ande rår.